tesslindberg -

LYCKLIG!

Herregud går ständigt runt i ett lyckorus numera. Älskar mitt nya heltidsjobb, att bara ligga och studera min lilla flicka dagarna i ända. Kan knappt fatta att jag är mamma nu. Och hur kunde det bli en sån liten sötnos utav mig och Jonas haha.

Förlossningen som jag varit så nervös och orolig över tog jag mig tillslut igenom men usch vad jobbigt det var. Helt otroligt att man tål all den smärtan ändå och inte bara tuppar av. Jonas var ett fantastiskt stöd och jag lyckades hålla mig från att skrika på honom som man hört att vissa gör.

Latensfasen började den 11september med regelbundna värkar med sju minuters mellanrum, trodde naturligtvis att nu jäklar börjar det. Väntade i flera timmar på att värkarna skulle komma tätare men nope, i 3!!!!! jäkla dygn var det regelbundna värkar med 7 minuters mellanrum. All energi och mod som jag hade byggt upp var totalt bortblåst. Jag kunde inte sova på nätterna efter som det gjorde så ont hela tiden. Tillslut ringde jag förtvivlat till förlossningen och berättade hur läget låg. Visste att jag inte fick komma in förrän det var 5 minuter emellan värkarna. Men jag stod inte ut längre. Jag var helt knäckt. Jag fick tid hos Malin klockan 12 på söndagen den 13de september. Hon konstanterade att jag inte var öppen än att det var en liten bit av livmodertappen kvar. Hon frågade om hon fick vara lite stygg emot mig, visst sa jag. Plötsligt tryckte hon till och en sekund senare var hela hennes hand blodig, såå sa hon lugnt, NU är du öppen en centimeter i alla fall.

Efter detta fick jag gå ut och gå i 2 timmar för att se om inte värkarna kunde komma igång och det gjorde dom, nu var det plötsligt 3-4 minuter mellan värkarna.

02.45 på morgonen den 14september föddes hon då hade jag hunnit få, morfinspruta i benet, lustgas, akupunkturnål i huvudet, bada och RYGGMÄRGSBEDÖVNING. Länge leve ryggmärgsbedövningen, hade ALDRIG fixat det här utan den. Fy sjutton vad ont jag hade innan krystvärkarna kom igång efter att ryggmärgsbedövningen var satt.

Efteråt, studsade jag upp, hade nog kunnat springa ett maraton efteråt. Herregud, jag hade så mycket adrenalin och var sååå lättad över att alla smärta var som bortblåst. Tog en sista chans till lustgas när jag skulle sys, minns att jag tänkte just det, sista chansen, sista chansen haha bästa ruset på mycket mycket länge. Men jag var så ivrig att jag långt långt borta hörde barnmorskan säga hallå Therese du svimmar väl inte nu va. Tur att hon hade koll.

3100 gram och 50 centimeter lång. Huvudet mätte 34,5 aj aj. Hon kom ut med högerhanden och huvdet samtidigt dessutom, med navelsträngen över handleden. Dom sa att hon såg ut som en förnäm dam med sin handväska över armen.

Tog någon minut innan vi fick höra vad det var för kön på vår bebis. Konstigt att man kan gå i 9 månader och spekulera och när hon väl kommer ut är det inte längre viktigt. Lite roligt att det blev just en flicka eftersom ALLA jag känner har varit tvärsäkra på att det är en kille. Jag hade typisk killmage (smal i midjan, och nedåtpekande mage) och hjärtljudens hastighet var också typiskt killes sa barnmorskan. Och nu ligger HON här våran lilla tjej.

Ida CORNELIA Hygren ska hon heta.